200
Troys panna drogs ihop i djupa fåror. Han bet hårt ihop tänderna, och hans sammanpressade läppar skälvde såsom hos en människa med svåra lidanden. Denna egendomliga olyckshändelse kändes, på grund av ett sällsamt sammanträffande av sinnesrörelser inom honom, såsom det smärtsammaste stinget av alla. Troys ansikte var mycket uttrycksfullt, och knappast skulle en iakttagare i detta ögonblick ha kunnat förmoda att han var en man som hade skrattat och sjungit och viskat kärlekssmicker i en kvinnas öra. Att förbanna sitt usla öde var hans första impuls, men till och med detta lägsta stadium av upproriskhet krävde en självverksamhet vars frånvaro just var förutsättningen för tillvaron av den sjukliga nedslagenhet som plågade honom. Denna anblick, då den kom för honom på detta sätt, fogade sig till de övriga dystra scenerna från de föregående dagarna, bildade ett slags höjdpunkt för hela panoramat, och det var mera än han kunde bära. Sangvinisk som han var till sin natur, hade Troy förmågan att undgå sorgerna genom att helt enkelt uppskjuta dem. Han kunde uppskjuta betraktandet av varje särskild oangenäm bild tills ämnet hade blivit föråldrat och förmildrat av tiden. Blommornas planterande på Fannys grav hade törhända varit blott ett slags utväg att avleda den ursprungliga känslan av sorg, och nu var det honom som om denna hans avsikt hade blivit genomskådad och förekommen.
Där han stod vid denna förstörda grav, önskade
