Troy, nära nog för första gången i sitt liv, att han varit en annan människa. Det inträffar sällan att den som har ett kraftigt animaliskt liv inte känner det så, att det faktum att hans liv är just hans gör det mera värt att leva än andra liv som för övrigt kunna likna det i alla detaljer. Troy hade på sitt flyktiga sätt hundratals gånger haft den känslan att han inte kunde avundas annat folk deras livsvillkor, emedan ägandet av sagda livsvillkor skulle hava inneburit nödvändigheten att vara en annan personlighet, medan han ingalunda ville bli någon annan än den han var. Han hade inte brytt sig om egendomligheterna i hans börd, växlingarna i hans liv, den meteorlika osäkerheten i allt som hänförde sig till honom, emedan allt detta hörde samman med hjälten i hans historia, utan vilken det för honom ej skulle ha funnits någon historia alls, och det tycktes honom att det låg i sakens natur att vad som var på tok skulle rättas av sig självt vid någon lämplig tidpunkt och alltsammans sluta väl. Just denna morgon fullbordades försvinnandet av denna illusion, och helt plötsligt, som det tycktes, vämjdes Troy vid sig själv. Plötsligheten var troligtvis snarare skenbar än verklig. Ett korallrev som nätt och jämt når vattenytan synes inte mera inom synkretsen än om dess byggande aldrig påbörjats; och det sista slag som blott och bart fulländar ett sedan länge avslutat arbete, förefaller ofta att hava framtrollat en händelse.
Han stod och grubblade — en olycklig män-
