av tidvattnets allmänna rörelse. Detta var naturligtvis ett långsamt företag, men han fann det inte så svårt, och ehuru han inte kunde välja sitt landningsställe — föremålen på kusten tågade förbi honom i en långsam och sorglig procession — närmade han sig märkbart ändan av en landtunga ännu längre bort åt höger, som nu tydligt avtecknade sig emot den soliga delen av horisonten. Medan simmarens ögon fästes på denna landtunga såsom det enda räddningsmedlet på denna sida om det okända, avbröts enformigheten av dess kontur genom ett rörligt föremål, och nu visade sig omedelbart en skeppsbåt, mannad av flera matroser och med stäven vänd ut till havs.
Troys hela energi livades åter spasmodiskt för att förlänga kampen ännu några ögonblick. Simmande med högra armen, höll han upp den vänstra för att anropa dem, plaskande i vågorna och ropande av all makt. På grund av den nedgående solens läge var hans vita gestalt tydligt skönjbar mot det numera mörka havets barm öster om båten, och karlarna varsnade honom genast. De började ro med sin hela kraft och gåvo sin båt en rask fart, de rodde åt hans håll med enhällig vilja, och fem eller sex minuter efter hans första hallå halade två av matroserna in honom över båtens akter.
De utgjorde en del av en briggs besättning och hade farit i land efter sand. De lånade honom de kläder de kunde undvara till skydd mot den
