sin dyrbara börda på en soffa, hade Bathseba öppnat ögonen. Då hon påminte sig allt som hade hänt, mumlade hon: »Jag vill fara hem!»
Boldwood lämnade rummet. Han stannade ett ögonblick i korridoren för att åter komma till sina sinnen. Denna erfarenhet hade varit alltför överväldigande för att med ens inrymmas i hans medvetande, och nu, då han hade fattat den, var den åter förbi. Under dessa få, himmelska, gyllene stunder hade hon vilat i hans armar. Vad gjorde det att hon inte visste av det? Hon hade vilat sluten till hans bröst; han hade varit sluten intill hennes.
Nu gick han vidare, och efter att ha sänt en kvinna till henne, begav han sig ut för att höra sig före om alla omständigheter vid händelsen. Dessa tycktes inskränka sig till vad han redan hade hört. Sedan gav han order att hennes häst skulle spännas för giggen, och då allt var färdigt återvände han för att meddela henne det. Han fann att hon, ehuru alltjämt blek och svag, hade skickat efter den man från Budmouth som hade kommit dit med nyheten, och att hon under tiden hade erfarit av honom allt som var värt att veta.
Då hon knappast var i det tillstånd att hon kunde köra hem själv, liksom hon hade kört till staden, erbjöd Boldwood sig, med all möjlig finkänslighet i skick och later, att skaffa henne en kusk, eller att ge henne en plats i sin faeton, som var bekvämare än hennes eget åkdon. Bathseba avböjde vänligt alla dessa förslag, och då begav sig farmaren genast bort.
