216
vara sant!» Sedan varken sade eller hörde hon något vidare. Självbehärskningens is, som under de senaste dagarna hade samlat sig över henne, hade nu brustit, känslornas flöden strömmade åter fram och överväldigade henne. Mörker täckte hennes ögon, och hon föll.
Men inte till marken. En dystert blickande man, som hade iakttagit henne från den gamla kornhallens portik medan hon passerade genom gruppen därutanför, skyndade fram till hennes sida i det hon ropade till, och uppfångade henne i sina armar då hon sjönk samman.
»Vad är det?» sade Boldwood och såg upp på den som medfört den stora nyheten, under det han stödde henne.
»Hennes man drunknade denna vecka medan han badade i Lulstead-viken. En karl vid strandbevakningen fann hans kläder och förde dem in till Budmouth i går.»
Då lågade en sällsam eld fram uti Boldwoods öga, och hans ansikte rodnade av den undertryckta upphetsningen av en tanke som ej fick uttalas. Alla blickar voro nu fästa på honom och på den medvetslösa Bathseba. Han lyfte hela hennes kropp från marken, och jämnade ut vecken i hennes dräkt, såsom ett barn skulle ha tagit en vinddriven fågel och strukit ut dess ruggiga fjädrar, och bar henne längs stenläggningen till värdshuset Kungens Vapen. Här gick han med henne genom huvudingången och in i ett enskilt rum; och vid den tid då han hade nedlagt — så ogärna —
