22
ni förneka det? — Jag frågar: kan ni förneka det?»
Hon dröjde med svaret, men var för hederlig att hålla det tillbaka. »Det kan jag nog inte,» viskade hon.
»Jag vet att ni inte kan det. Men han stal sig in under min frånvaro och rövade er ifrån mig. Varför erövrade han er inte tidigare, då det inte hade gjort någon den minsta sorg? — då ingen skulle ha haft någonting att skvallra om? Nu skrattar folk åt mig — själva backarna och molnen tycks hånle åt mig, tills jag rodnar och blygs över min dårskap. Jag har förlorat all aktning, mitt namn, min ställning i samhället — förlorat dem för all framtid. Gå och gift er med den där karlen — gå på!»
»Åh herr Boldwood! herr Boldwoodl!»
»Gå ni och gör det bara! Jag har inga anspråk på er längre. Vad mig beträffar, är det bäst att jag går och gömmer mig någonstans ensam — och ber min Gud om hjälp. Jag har nu en gång gått och förälskat mig i en kvinna. Här står jag med skammen. När jag dör, kommer folk att säga: ’den älskogskranka stackarn! det var synd om honom!’ Du milde himmel — om jag ändå hade fått korgen i hemlighet, och ingen hade fått veta av min skam, och jag hade fått behålla mitt anseende! Men det kan kvitta, det är borta, och jag har inte fått henne. Skam över honom — skam!»
Hans ursinniga vrede skrämde henne, och hon gled ifrån honom, utan synbara rörelser, i det hon
