Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
23

sade: »Jag är bara en flicka — tala inte till mig så där!

»Ni visste hela tiden — ni visste alltför väl — att er nya nyck skulle bli min olycka. Bländad av mässing och en scharlakansrörd uniform — Åh, Bathseba — det är verkligen kvinnlig dårskap!»

Nu tog hon plötsligt eld. »Det här går för långt, herr Boldwood!» utbrast hon häftigt. »Alla människor är emot mig — alla människor! Det är omanligt att anfalla en kvinna så där! I hela världen har jag ingen som försvarar mig, och ändå skonar mig ingen. Men om också tusen av er hånar mig och säger allt möjligt om mig, så vill jag inte bry mig om det!»

»Ni skall naturligtvis prata med honom om mig. Säga åt honom: ’Boldwood skulle ha gett sitt liv för mig.’ Ja, och ni har gett efter för honom, fast ni visste att han inte var er värd. Han har kysst er — och sagt att ni var hans. Hör ni det — han har kysst er. Förneka det om ni kan!

Den mest tragiska kvinna böjer sig inför en tragisk man; och ehuru Boldwood i glöd och häftighet var nära nog hennes vederlike, fastän av motsatt kön, skälvde Bathsebas kind. Hon flämtade: »Lämna mig genast — lämna mig — Jag är ingenting för er. Låt mig gå!»

»Förneka det om ni kan!»

»Jag vill inte.»

»Han har alltså gjort det!» sade Boldwood hest.

»Han har gjort det, sade hon långsamt, och,