242
matta på golvet, och Bathseba märkte genast med förvirring atl hon var den enda »reserverade» individen i hela tältet, medan varenda en av de övriga, tätt packade åskådarne stod upprätt på egna ben runt kring arenan, där man såg dubbelt så bra för halva priset. Följaktligen vändes lika många blickar mot henne, där hon tronade ensam på denna hedersplats mot en scharlakansröd bakgrund, som mot ponyerna och klownen, vilka sysslade med några inledande konststycken mitt på arenan, ty Turpin hade ej visat sig ännu. Då hon engång var där, fick Bathseba så illa lov att hålla god min i elakt spel och stanna där hon var: hon satte sig alltså ner, utbredde med en viss värdighet sina kjolar åt vardera sidan över de tomma platserna, och förlänade hela tältet en förnyad och förfinad anstrykning. Inom några minuter varsnade hon Coggans feta röda nacke bland dem som stodo just under henne, och Joseph Poorgrass’ helgade profil ett litet stycke därifrån.
Det inre av tältet var skuggat av ett särskilt slags skugga. De sällsamma, strålande, halvt ogenomskinliga ljuseffekter, som en vacker hösteftermiddag och höstafton kan äga, förbytte till intensiva Rembrandtska verkningar de få gula solstrålar, vilka trängde in genom tältdukens hål och springor, och stänkte liksom flöden av guldstoft över den töckniga blåa atmosfär som rådde i tältet, ända tills de nådde inre ytor av tyg på motsatta sidan, där de skeno såsom små hänglampor.
