Då Troy tittade ut ur sitt påklädningstält genom en springa för att rekognoscera före sin entré, såg han sin aningslösa hustru trona i höjden såsom nyss beskrivits, likt en drottning över torneringen. Han drog sig hastigt tillbaka i ytterlig förvirring, ty ehuru hans maskering säkerställde hans utseende emot ett igenkännande, förstod han ögonblickligen att hon ofelbart skulle igenkänna hans röst. Han hade flera gånger under dagens lopp tänkt på möjligheten av att en eller annan karl från Weatherbury kunde komma dit och känna igen honom; men denna risk hade han inte brytt sig om. »Ifall de se mig, så må de se mig då,» hade han sagt. Men här var Bathseba i egen person; och verkligheten överträffade till den grad alla hans förväntningar att han märkte att han inte hade betänkt saken hälften så mycket som den förtjänade.
Hon var så vacker och förtjusande att hans likgiltighet gentemot Weatherbury-borna försvann. Han hade inte trott henne äga en sådan ögonblicklig makt över honom. Skulle han gå på bara, utan att bry sig om alltihop? Det kunde han inte förmå sig till. Utom en politisk önskan att förbli okänd, reste sig i detta ögonblick inom honom en plötslig känsla av skam inför möjligheten att hans älskliga unga hustru, som redan förut föraktade honom, skulle förakta honom ännu mera då hon upptäckte honom i en så låg samhällsställning efter en så lång tid. Han riktigt rodnade vid den tanken, och förargade sig över att hans
