Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

och klandrat och smädat er och betett mig som en lurk mot er, fast felet är hans. Han stal ert hjärta ifrån mig med sina outgrundliga lögner!… Nog är det tur för honom att han har farit bort till sitt regemente — att han är borta, uppe i landet, och inte här. Måtte han bara inte komma hit just nu. Gud give att han inte kommer inför mina ögon, ty jag kan bli frestad över min förmåga. Åh Bathseba, håll honom borta — ja, håll honom borta från mig!»

Ett ögonblick stod Boldwood så orörlig efter att ha sagt detta, att hans själ tycktes hava utandats helt och hållet med den sista fläkten av hans lidelsefulla ord. Han vände bort ansiktet, och vandrade sin väg, och hans gestalt doldes snart av skymningen liksom ljudet av hans steg försmälte med de lövrika trädens sus.

Bathseba, som hade stått orörlig som en modell under hela denna sista stund, slog händerna för ansiktet och gjorde ett vilt försök att tänka över den syn som just hade försvunnit. Sådana förfärande källsprång av obehärskad känsla hos en så stilla natur som herr Boldwoods! det var obegripligt — fruktansvärt! I stället för att vara en man med fullkomlig självbehärskning var han — vad hon nyss hade sett!

Kraften i farmarens hotelser låg i deras samband med en omständighet som hon tillsvidare ensam hade reda på: hennes tillbedjare skulle återvända till Weatherbury inom loppet av en eller ett par dagar. Troy hade inte återvänt till