26
sina avlägsna baracker såsom Boldwood och andra antagit, utan hade endast farit på besök till en bekant i Bath, och hade ännu kvar en vecka eller mer av sin permissionstid.
Hon kände sig olycklig i vissheten om, att om han åter besökte henne just i detta ögonblick och kom i beröring med Boldwood, skulle en hätsk tvist bli följden. Hon bävade av ängslan då hon tänkte på möjligheten av att Troy kunde bli skadad. Den minsta gnista kunde upptända farmarens häftiga känslor av raseri och svartsjuka; han skulle förlora sin självbehärskning, såsom han hade gjort det nu i afton; Troys blidhet kunde bli förolämpande, om den förbytte sig till gyckel, och Boldwoods vrede kunde då förbytas i hämnd.
Med en nästan sjuklig ängslan för att bli tagen för ett känslosamt fruntimmer, dolde denna ensamma flicka alltför väl för världens ögon under ett vårdslöst sätt de varma djupen av sina starka känslor. Men nu behövde hon inte behärska sig. I sin förtvivlan vandrade hon fram och åter, i stället för att fortsätta sin väg, lyftande händerna mot himlen, tryckande dem mot pannan, och storsnyftande för sig själv. Slutligen satte hon sig på en stenhög vid vägkanten för att tänka efter. Där dröjde hon länge. Över den mörka synranden visade sig kuster och landtungor av kopparfärgade moln, som kantade en grön och genomskinlig vidd av himlen i väster. Ett amarantfärgat skimmer spred sig över dem om en stund, och det rastlösa jordklotet vände sig alltmera mot öster, där en
