270
efter ljus, och Liddy kom in och ställde ett på vardera sidan om sin matmors spegel.
»Gå inte bort, Liddy,», sade Bathseba nästan försagt. »Jag är så obehagligt upprörd — jag kan inte säga varför. Jag önskar att jag inte vore tvungen att gå till den här dansen; men jag kan inte undgå det. Jag har inte talat med herr Boldwood sedan hösten, då jag lovade honom att råka honom vid jul i affärer; men inte visste jag att det skulle bli någonting sådant här.»
»Men jag skulle nog fara dit i ert ställe nu,» sade Liddy, som skulle följa med henne dit, ty Boldwood hade varit frikostig med sina inbjudningar.
»Ja, jag skall förstås infinna mig,» sade Bathseba. »Men det är jag som är anledningen till hela bjudningen, och det gör mig så orolig! — Du får inte tala om det, Liddy.»
»Nej, för all del, matmor. Är ni anledningen till den, matmor?»
»Ja. Det är för min skull som han håller bjudningen — för min skull. Om det inte hade varit för mig, skulle det inte ha blivit någon bjudning av. Jag kan inte förklara det vidare — det är heller ingenting vidare att förklara. Jag önskar jag aldrig hade sett Weatherbury.»
»Det är syndigt av er — att önska att ha det sämre än ni har det.»
»Nej, Liddy. Jag har aldrig varit fri från bekymmer sedan jag kom hit, och den här bjudningen kommer bestämt att skaffa mig ännu flere.