rar litet, eller något sådant; jag kan inte knyta den här halsduken ordentligt. Kanske ni vill hjälpa mig. Saken är den att jag inte har mått riktigt bra på senare tiden, som ni kanske vet.»
»Det var ledsamt det, herr Boldwood.»
»Åh, det är ingenting. Jag skulle be er knyta den så vackert ni kan. Är någon särskild knut på modet nu, Oak?»
»Jag vet inte, herr Boldwood,» sade Oak. Hans ton hade sjunkit ned till sorgsenhet.
Boldwood närmade sig Gabriel, och medan Oak knöt duken fortsatte farmaren feberaktigt:
»Håller en kvinna sitt löfte, Gabriel?»
»Om det inte faller sig olägligt för henne, gör hon det nog ibland.»
»— Eller rättare sagt: ett underförstått löfte.»
»För vad hon underförstår vill jag inte ansvara,» sade Oak med lindrig bitterhet. »För kvinnor är det där ett ord så fullt av hål som ett såll.»
»Oak, tala inte så där. Ni har ju blivit riktigt cynisk på senare tider — hur kommer det sig? Vi tycks liksom ha bytt roller: jag har blivit den unge och hoppfulle mannen, och ni den gamle och tvivelsjuke. Men säg: håller en kvinna ett löfte, inte att gifta sig, utan att vid en bestämd tid avge ett äktenskapslöfte? Ser ni, ni känner kvinnorna bättre än jag: säg mig det där.»
»Jag är rädd att ni överskattar mina kunskaper. Men hon torde kanske nog hålla ett sådant löfte, om det gäller att gottgöra en oförrätt.»
18 — Thomas Hardy II