Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

274

»Det har inte gått så långt ännu, men det gör det nog snart — ja jag vet att det gör det,» sade han i en impulsiv viskning. »Jag har frågat ut henne angående den saken, och hon är böjd för att vara vänlig mot mig, och att tänka på mig såsom på sin äkta man vid en långt avlägsen tid, och det är nog för mig. Hur skulle jag kunna vänta mig något mera? Hon har den tanken att en änka inte bör gifta om sig förrän sju år efter sin mans död — att hon själv inte bör göra det, menar jag — därför att hans lik inte har blivit hittat. Det är kanske blott detta lagliga skäl som inverkar på henne, eller kanske det är ett religiöst skäl, men hon har motvilja att tala om detta ämne. Men hon har ändå gett ett löfte — underförstått — att hon i kväll skall bekräfta vad hon lovat.»

»Sju år,» mumlade Oak.

»Nej, nej — inte är det på det sättet!» sade han med otålighet. »Fem år, nio månader och några da'r är det. Nära femton månader har redan gått sedan han dog, och inte är det väl något så underligt att ingå en sådan förpliktelse litet mer än fem år på förhand?»

»Det förefaller långt när man ser fram emot det. Bygg inte för mycket på sådana löften, herr Boldwood. Kom ihåg, ni har redan engång blivit sviken. Hennes avsikt är kanske god; men ser ni — hon är ung ännu.»

»Sviken? Ingalunda!» sade Boldwood häftigt. »Hon hade aldrig lovat mig någonting den där förra gången, och alltså svek hon inte heller något löfte!