290
honom: han ledde henne in i huset; och dörren stängdes igen.
»Gud vare oss nådig, jag visste inte att det stod så där till med husbond!» sade en av karlarna. »Jag tänkte att det där tycket hos honom var slut för länge se'n.»
»Ni känner inte mycket till husbond', om ni trodde det,» sade Samway.
»Jag skulle inte för allt i världen vilja att han visste att vi hörde vad han sade,» anmärkte en tredje.
»Jag önskar att ni genast hade talat om det där ryktet,» fortsatte den förste besvärat. »Det kan komma mera ont av det här än vi vet av. Stackars herr Boldwood, det blir hårt för honom, det här. Jag önskar att Troy vore i helvetet. Nå. Gud förlåte mig en sådan önskan! En sådan skurk, att spela sin stackars hustru sådana spratt. Ingenting har gått bra i Weatherbury se'n han kom hit. Inte har jag hjärta att gå in. Låt oss gå till Warrens, ska' vi inte, grannar?»
Samway, Tall och Smallbury voro ense om att gå till Warrens, och gingo ut genom grinden, medan de övriga begåvo sig in i huset. De tre närmade sig snart malthuset, vilket de nalkades genom den angränsande fruktträdgården och inte längs vägen. Glasrutan var upplyst som vanligt. Smallbury gick litet före de andra, då han plötsligt gjorde halt och vände sig till sina följeslagare: »Tst! Titta dit!»
Ljuset från rutan syntes nu bestråla, icke den
