murgrönklädda väggen, som vanligt, utan ett föremål tätt vid glaset. Det var ett människoansikte.
»Kom närmare,» viskade Samway; och de smögo sig fram på tå. Nu kunde man inte längre tvivla på ryktets sannfärdighet. Troys ansikte var nästan tryckt emot rutan, och han tittade in. Han inte allenast tittade in, utan tycktes ha blivit kvarhållen av ett samtal som pågick inne i malthuset; de talandes röster tillhörde Oak och maltmästaren.
»Hela firningen är bara till hennes ära, är den inte, — hä?» sade den gamle mannen. »Fast han låtsar att det är bara julfirande.»
»Jag kan inte säga det, svarade Oak.
»Jo så säkert, så. Inte kan jag förstå att farmare Boldwood kan vara en sådan narr vid sin ålder att hångla och slå för det här kvinnfolket såsom han gör, fast hon inte alls bryr sig om honom.»
Sedan karlarna igenkänt Troys drag, drogo de sig tillbaka genom fruktträdgården lika tyst som de hade kommit. Luften var diger av Bathsebas öde den natten: överallt handlade varje ord som talades blott om henne. När de hade kommit fullkomligt utom hörhåll stannade alla av en gemensam instinkt.
»Det gav mig en riktig stöt — hans ansikte,» sade Tall och drog efter andan.
»Mig med,» sade Samway. »Vad ska vi nu ta oss till?»
