Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

296

under den betingelsen naturligtvis, att jag verkligen är änka.»

»Ni lovar att gifta er med mig mellan fem och sex år härefter?»

»Fordra inte för mycket av mig. Jag lovar att inte gifta mig med någon annan.»

»Men ni måste väl bestämma tidpunkten, annars innehåller ju ert löfte ingenting alls?»

»Åh, jag vet inte, var snäll och låt mig gå!» sade hon, i det hennes barm började häva sig. »Jag är rädd för vad jag skall göra! Jag vill handla rätt mot er, och när jag gör det, är det liksom jag skulle handla orätt mot mig själv, och dessutom är det kanske ett brott mot ett av de tio budorden. Det är mycket tvivelaktigt om han är död, och då är det förskräckligt — låt mig fråga en jurist, herr Boldwood, om jag kan göra det eller inte!»

»Säg bara de där orden, så skall vi inte tala mera om saken; en lycklig stilla vänskap i sex års tid, och sedan giftermål — Åh Bathseba, säg dem!» bönföll han med en beslöjad röst, oförmögen att längre bevara skenet av en blott vänskap. »Lova er själv åt mig; jag förtjänar det, jag förtjänar det verkligen, ty jag har älskat er högre än någon i hela världen! Och om jag har förivrat mig, och om jag har visat alltför stor glöd i mitt sätt mot er, tro mig, min älskade, det var inte för att plåga er; jag var i förtvivlan, Bathseba, och jag visste inte vad jag sade. Ni skulle inte vilja pina ens ett djur så som jag har pinats,