om ni bara visste av det! Ibland bävar jag tillbaka för att ni skulle få veta vad jag har känt för er, och ibland är jag förtvivlad över att ni aldrig kommer att få veta det riktigt. Hav nåd med mig och offra någonting för mig; jag skulle ju offra mitt liv för er!»
Skälvandet i vecken av hennes dräkt, vilka darrade i ljusskenet, visade hur upprörd hon var, och slutligen brast hon i tårar. »Och ni fordrar inte mera av mig — om jag nu säger om fem eller sex år?» snyftade hon, då hon hade återfått talförmågan.
»Nej, då lämnar jag det övriga åt tiden.»
»Nåväl. Om han inte kommer tillbaka, skall jag gifta mig med er sex år efter denna dag, om vi båda lever, sade hon högtidligt.
»Och ni tar emot detta som ett tecken av mig.»
Boldwood hade kommit fram tätt till hennes sida, och nu tog han en av hennes händer mellan båda sina och lyfte den till sitt bröst.
»Vad är det? Åh jag kan inte bära en ring!» utropade hon, då hon såg vad han höll i sin hand; »för övrigt vill jag inte att någon människa får veta av att det är en förlovning! Det passar sig väl inte? Och förresten är vi väl inte förlovade i vanlig bemärkelse, säg? Var inte enträgen, herr Boldwood — nej, nej!» I sin oro över att inte genast kunna lösgöra sin hand ur hans grepp, stampade hon hetsigt i golvet med sin ena fot, och tårarna stego åter upp i hennes ögon.
»Den betecknar bara ett löfte — inte en känsla
