306
kad när svåra tillfällen inträffade. Troy vilande i sin hustrus famn var nu det enda som syntes i mitten av det stora rummet.
»Gabriel,» sade hon mekaniskt, då han inträdde, och hon vände emot honom ett ansikte där de välbekanta linjerna voro det enda som kvardröjde för att röja för honom att det var hennes, allt annat hade helt och hållet utplånats därur. »Rid till Casterbridge efter en läkare. Jag tror nog det inte tjänar till någonting, men gör det. Herr Boldwood har skjutit min man.»
Hennes omnämnande av händelsen med sådana enkla, lugna ord verkade mäktigare än en tragisk deklamation, och hade den verkan att sätta de förvirrade bilderna i vars och ens medvetande under den rätta synvinkeln. Oak, nästan förrän han hade uppfattat någonting mera än den allra knapphändigaste sammanfattning av händelsen, hade skyndat ut ur rummet, sadlat en häst och ridit i väg. Först då han hade tillryggalagt mer än en mile föll det honom in att han skulle ha gjort bättre i att skicka en annan karl på detta ärende och själv stanna i huset. Vad hade det blivit av Boldwood? Honom borde man ha sett efter. Var han galen? — hade där försiggått en strid? Och hur hade Troy kommit dit? Varifrån hade han kommit? Hur hade denna hans plötsliga uppenbarelse ägt rum, då alla människor trodde att han vilade på havsbottnen? Oak hade i någon lindrig grad blivit förberedd på Troys närvaro genom att ha hört ett rykte om hans
