samma tysta steg fram till portalen och lyssnade. Dörren var stängd, och kören höll på med att inöva en ny hymn. Bathseba upprördes av känslor som hon på senare tider hade trott vara alldeles döda i hennes inre. Barnens små dämpade röster läto hennes öra tydligt förnimma de ord de sjöngo utan vare sig tanke eller förståelse:
O, Himlens ljus, i jordens sorgedal
må Du mig leda!
Bathsebas känslor berodde alltid till en viss grad av hennes lynne, såsom fallet är med så många andra kvinnor. Någonting steg upp i hennes hals och i hennes ögon — och hon tyckte att hon här kunde låta de stigande tårarna bryta fram om de ville göra det. De strömmade fram ymnigt och en av dem föll på stenbänken bredvid henne. Då hon engång hade börjat gråta utan att riktigt göra reda för sig varför hon grät, så kunde hon inte upphöra för alla de tankars skull som skockade sig och som hon kände så väl. Hon skulle ha givit allt i världen för att vara sådan som dessa barn voro, vilka voro obekymrade om de ords betydelse som de sjöngo, därför att de voro alltför oskyldiga för att förstå att sådana uttryck kunna bli nödvändiga. Alla de lidelsefulla scenerna i hennes korta livserfarenhet tycktes leva upp igen med förökad sinnesrörelse i detta ögonblick, och de scener som inte hade föranlett någon sinnesrörelse då de utspelades,
21 — Thomas Hardy II
