322
föranledde den nu. Och likväl kom sorgen över henne snarare som en hugsvalelse än som ett gissel för förflutna tider.
Emedan Bathsebas ansikte var begravet i hennes händer, varsnade hon inte en gestalt som lugnt trädde in i portvalvet och som, då den varseblev henne, först gjorde en rörelse liksom för att dra sig tillbaka, men sedan dröjde och betraktade henne. Bathseba upplyfte inte sitt huvud på en stund, och då hon såg sig om, var hennes ansikte fuktigt och hennes ögon tårade och slöjade. »Herr Oak,» utbrast hon förbryllad, »hur länge har ni varit här?»
»Några minuter, fru Troy,» sade Oak aktningsfullt.
»Ämnar ni gå in?» sade Bathseba; och inifrån kyrkan ljöd det, liksom repliken från en sufflör:
»Jag yvdes i min stolthets övermått:
Tillgiv min skuld — förlåt den tid som gått.»
»Jag ämnade göra det,» sade Gabriel. »Jag sjunger med i basen, vet ni väl. Jag har sjungit med i basen i flere månaders tid.»
»Jaså, det hade jag inte reda på. Då skall jag lämna er.»
»Som jag höll kär, men mistat för en tid,»
sjöngo barnen.
»Låt inte mig köra bort er, matmor. Jag tror jag inte går in i kväll.»
