gick plötsligt ut ur kyrkogården längs en väg som hon inte kunde ha den ringaste förevändning att följa.
Bathseba gick hem, med sinnet upptyllt av en ny oro, vilken, då den var besvärlig snarare än sorglig, var ägnad att göra henne gott genom att förströ henne i den kroniska dysterheten uti hennes liv. Hon kom nu att tänka mycket över Oak och över hans önskan att undvika henne; och nu föll det Bathseba in att flera små händelser under hennes senare umgänge med honom, som föreföllo betydelselösa var för sig, tillsammans inneburo en tydlig motvilja mot att vara med henne. Det slutade med att hon kände en stor smärta över att hennes siste anhängare ämnade överge henne och fly. Han som hade trott på henne och tagit henne i försvar när hela den övriga världen var emot henne, hade nu till slut tröttnat och börjat överge den gamla goda saken, och ämnade låta henne utkämpa sina strider ensam.
Tre veckor förgingo, och flere vittnesbörd om hans brist på intresse för henne visade sig. Hon märkte att i stället för att komma in i det lilla förmaket eller kontoret där gårdens räkenskaper fördes, och vänta, eller lämna en anteckning där, såsom han hittills hade gjort sedan hon dragit sig tillbaka från världen, kom Oak numera aldrig någonsin dit på de tider då det var sannolikt att hon var där, utan endast vid besynnerliga timmar, då hennes närvaro i den delen av huset före-
