326
föll orimligast. Så ofta han behövde anvisningar skickade han ett bud, eller skrev han en lapp utan vare sig överskrift eller namnteckning, på vilken hon var tvungen att svara i samma kortfattade stil. Stackars Bathseba började nu lida av den pinsammaste av alla obehagliga känslor — den att märka att hon var förbisedd.
Hösten förgick dystert nog under alla dessa vemodiga funderingar, och juldagen kom; den fullbordade ett år av hennes lagenliga änkesorg, och två och ett halvt år av hennes ensliga liv. Då hon rannsakade sitt hjärta föreföll det övermåttan besynnerligt att det ämne som årstiden kunde ha antagits hava lagt närmast hennes tankar — händelsen i hallen hos Boldwoods — inte upprörde henne det ringaste; utan i stället en pinsam övertygelse att alla människor övergåvo henne — varför kunde hon inte säga — och att Oak var de trolöses anförare. Då hon den dagen kom ut ur kyrkan, tittade hon omkring sig i hopp att Oak, vars basröst hon hade hört ljuda högst obesvärat från läktaren ovanför, kanske händelsevis kunde följa hennes steg såsom han fordom hade brukat göra. Där var han, som vanligt, och han följde gångstigen bakom henne. Men då han såg att Bathseba vände sig om, såg han åt ett annat håll, och så snart han kom utom grinden och han hade den minsta förevändning att vika av, gjorde han det och försvann.
Nästa morgon medförde det sista slaget; hon hade länge väntat det. Det var ett formligt till-
