domligt för dessa två personer, som kände varann så utmärkt bra. att den blotta omständigheten att de möttes på ett nytt ställe och på ett nytt sätt vållade dem så mycken tafatthet och så mycket tvång. På fälten, eller hemma hos henne, hade det aldrig varit något tvunget över dem; men nu, då Gabriel skulle spela värd, tycktes deras liv ha åter förflyttats till den tid då de voro främmande för varandra.
»Ni tycker visst att det är underligt att jag har kommit hit, men —»
»Åh nej; inte det ringaste.»
»Men jag tänkte — Gabriel, jag har känt mig illa till mods, för att jag tänkte att jag hade sårat er, och att ni reser bort för den skull. Det har gjort mig mycket ont, och då måste jag söka opp er.»
»Sårat mig? Som om ni kunde göra det, Bathseba!»
»Har jag inte?» frågade hon glad. »Nå, men varför far ni då bort?»
»Jag emigrerar ändå inte, vet ni väl; jag visste inte att ni skulle önska att jag inte gjorde det, när jag berättade det för er, ty då skulle jag aldrig ha tänkt på det,» sade han enkelt. »Jag har ställt om saken för mig på Weatherbury Lillgård, och jag tar den i egna händer på Vårfrudag. Ni vet att jag redan en tid har haft en andel i den. Men det skulle ändå inte hindra mig att sköta om era affärer liksom förut, om det inte vore för att de pratar sådana saker om oss.»
»Vad för slag?» sade Bathseba överraskad.
