Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
331

för resten ingenting till saken — inte det minsta — men jag menade bara för snart. Jag menade visst ingenting mera, herr Oak, och nu skall ni tro mig!»

Gabriel såg henne länge i ansiktet, men då eldskenet där var svagt, kunde han inte se mycket däri. »Bathseba,» sade han, milt och med överraskning, och i det han nalkades henne, »om jag bara visste en sak — om ni vill tillåta mig att älska er och vinna er, och gifta mig med er till sist — om jag bara visste det!»

»Men ni får aldrig veta det,» mumlade hon.

»Varför?»

»För att ni aldrig frågar.»

»Åh — Åh!» sade Gabriel, med ett sakta, lycksaligt skratt. »Min egen älskling —»

»Ni borde inte ha skickat mig det där elaka brevet i morse,» avbröt hon honom. »Det visar att ni inte brydde er det ringaste om mig, och att ni var färdig att överge mig liksom alla de andra! Det var riktigt grymt av er, i synnerhet när man betänker att jag var den första käresta ni nånsin hade, och ni var den första jag nån'sin hade, och det skall jag aldrig glömma.»

»Nå men Bathseba, kan man vara så orimlig?» sade han skrattande. »Ni vet att det bara var därför att jag, smo var en ogift karl, när jag skötte affärerna för er, som var en mycket intagande ung kvinna, hade. en mycket kinkig roll att spela — i synnerhet därför att folk visste av att jag hade ett slags känsla för er; och jag tänkte att när folk