installerad såsom sockenskrivare, och var ännu uppfylld av dödlig förskräckelse i kyrkan om söndagarna då han hörde sin stämma ensam sjunga ut vissa svåra ord i psalmerna, där ingen annan vågade följa honom åt.
»Se, god afton, Coggan,» sade Oak, »jag har samma väg.»
»Åh!» sade Coggan överraskad; »vad står då på i natt, om man får lov att fråga, herr Oak?»
Under föreliggande omständigheter var det nästan för ovänligt att inte tala om det för Coggan; ty Coggan hade varit trogen som stål under hela den tid då Gabriel varit så olycklig över Bathseba; och därför sade Gabriel: »Ni kan väl hålla tyst med en hemlighet, Coggan?»
»Ni har ju prövat mig, ni vet det.»
»Ja, jag har prövat er, och jag vet det. Nåväl då: matmor och jag tänker låta viga oss i morgon bittida.»
»Himmelens höga torn! Och ändå har jag nog funderat på nån'ting så'nt ibland, det har jag visst det. Men att kunna hålla det så tyst! Nåja, det angår ju inte mig, och jag önskar er allt gott med henne.»
»Tack, Coggan. Men ni kan lita på att den här stora tystnaden inte alls är vad jag önskade, eller vad någondera av oss skulle ha önskat, om det inte vore vissa saker som gjorde att ett muntert bröllop inte skulle ta sig riktigt bra ut. Bathseba önskar hjärtligt att inte hela socknen skall vara i kyrkan och titta på henne — hon är riktigt skygg
