340
Liksom en ros som vecklats hop
och blivit knopp igen.
Vilan hade åter färgat hennes kinder röda; och då hon, på Gabriels anhållan, hade ordnat sitt hår denna morgon så som hon hade burit det för många år sedan på Norcombe Hill, så tycktes hon honom märkvärdigt lik flickan i den där förtjusande drömmen, vilket, i betraktande av att hon nu var blott tjugutre eller tjugufyra år, kanske inte var så alldeles besynnerligt heller. I kyrkan befunno sig Tall, Liddy och pastorn, och inom en anmärkningsvärt kort stund var förrättningen fullbordad.
De två satte sig i största lugn att dricka sitt te i Bathsebas förmak på aftonen samma dag, ty det hade bestämts att farmare Oak skulle flytta dit och bo där, eftersom han tillsvidare hade varken pengar, hus eller möbler att tala om, ehuru han var på en säker väg att få dem, medan Bathseba jämförelsevis hade ett överflöd av alla tre.
Just då Bathseba slog i en kopp te, hälsades deras öron av ett kanonskott, följt av någonting som liknade ett fruktansvärt blåsande i trumpeter mitt framför husets fasad.
»Se så där!» sade Oak skrattande. »Jag såg ju på de där karlarnas miner att de höll på att ställa till med någonting.»
Oak tog ljuset och gick ut i portvalvet, följd av Bathseba som kastade en schal över sitt huvud. Strålarna föllo på en grupp av manliga gestalter samlade på grusgången vid fasaden, vilka,
