då de sågo det nygifta paret i portvalvet, uppstämde ett ljudeligt »Hurra!» och i samma ögonblick pang! lät kanonen i bakgrunden igen, ackompanjerad av ett vederstyggligt missljud av toner från en trumma, en tamburin, en klarinett, en sfikleid, en oboe, en altfiol och en kontrabas — de enda återstoderna av det ursprungliga och äkta Weatherbury-musikkapellet — vördnadsvärda maskstungna instrument, som i egen hög person hade firat Marlboroughs segrar under fingrarna på deras nuvarande spelares förfäder. Musikanterna tågade framåt och marscherade upp till fasaden.
»De präktiga pojkarna Mark Clark och Jan är det som har hittat på allt det här,» sade Oak. »Kom in, gossar, och tag er en bit mat och en klunk tillsammans med mig och min hustru.»
»Inte i kväll,» sade Clark, med tydlig självförsakelse. »Tackar så mycket i alla fall, men vi kommer hellre och hälsar på vid en passligare tid. Men vi kunde ändå inte låta den här dagen gå förbi utan något tecken på beundran av något slag. Om ni kunde skicka en droppe av något gott ner till Warrens, så är det en annan sak. Långt liv och lycka åt grannen Oak och hans vackra brud!»
»Tack ska ni ha, tack allesammans,» sade Gabriel. »Vi ska genast skicka er en bit och en klunk ner till Warerns. Jag tänkte nog att det kunde så hända sig att vi skulle få något slags påhälsning av våra gamla vänner, och jag höll just på att säga något sådant åt min hustru.»
»Minsann,» sade Coggan med ett kritiskt ton-
