Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

342

fall, i det han vände sig till sina kamrater, »har inte karlen lärt sig att säga ’min hustru’ på ett märkvärdigt naturligt sätt, när man betänker hur ny han ännu är i sitt äktenskap — vasa, ni grannar alla?»

»Jag har aldrig hört en erfaren gammal äkta man med tjugu års lärospån pipa fram: ’min hustru’ med större vana och förfarenhet än han gjorde,» sade Jacob Smallbury. »Det skulle kanske ha varit litet naturtrognare om han hade uttalat det litet kyligare, men det kan man ju inte fordra just nu.»

»Den förbättringen kommer nog med tiden,» sade Jan, rullande med ögonen.

Då skrattade Oak, och Bathseba smålog (ty hon skrattade aldrig riktigt numera), och deras vänner vände sig för att gå.

»Ja, det är visst så med den saken, tänker jag,» sade Joseph Poorgrass med en munter suck då de vandrade bort; »och jag önskar honom all lycka med henne, fast nog sade jag en eller par gånger i dag med den helige Hosea, på mitt bibliska sätt, som är min andra natur: ’Ephraim har vänt sig till avgudar, må han vandra allena.’ Men då det nu är som det är, så kunde det ju ha varit värre, och jag hembär mina tacksägelser därefter.»


Senare delens slut.