hade varit så god som någon landsväg i trakten, var den till namnet endast en byväg. Det sista vägskälet hade fört dem ut på den stora landsvägen till Bath. En hågkomst föll Coggan in.
»Nu har vi honom!» utropade han.
»Var?»
»Bommen vid Sherton. Den bomvaktaren är den sömnigaste karlen härifrån och till London — Dan Randall heter han — kände honom i åratal medan han var vid Casterbridges stadsport. Med haltandet först och bommen se'n är det klara grejor.»
Nu redo de framåt med stor försiktighet. Intet ord fälldes förrän mot en dunkel bakgrund av lövverk vita streck visade sig tvärs över deras väg ett litet stycke framför dem.
»Tst! vi är tätt inpå!» sade Gabriel.
»Rid vidare på gräset,» sade Coggan.
De vita strecken skymdes i mitten av en mörk gestalt som stod framför dem. Den tysta nattens stillhet avbröts av ett rop från detta håll.
»Hoj hoj hoj! Bom!»
Det visade sig att ett föregående rop hade undgått deras uppmärksamhet, ty medan de nalkades öppnades bomvaktarkojan, och vaktaren kom ut halvklädd och med ett ljus i handen. Ljusskenet belyste hela gruppen.
»Lämna bommen stängd!» ropade Gabriel. »Han har stulit hästen!»
»Vem?» frågade bomvaktaren.
Gabriel betraktade giggens kusk, och då såg
