36
han att det var en kvinna — hans matmor, Bathseba.
Då hon hörde hans röst hade hon vänt ansiktet bort från ljuset. Men Coggan hade emellertid fått syn på henne.
»Nå men det är ju vår matmor — så sant jag lever!» sade han häpen.
Det var obestridligen Bathseba, och vid denna stund hade hon lyckats i det konstgrepp hon så förträffligt förstod i alla svåra kriser utom kärlekens, nämligen att maskera sin överraskning genom ett likgiltigt sätt.
»Nå men Gabriel,» sade hon helt lugnt, »vart är ni på väg?»
»Vi tänkte — » började Gabriel.
»Jag far in till Bath,» sade hon och antog för sin egen del den säkerhet som Gabriel saknade. »Ett viktigt ärende tvang mig att avstå från mitt besök hos Liddy och resa av genast. Nå men följde ni efter mig, då?»
»Vi trodde att hästen var stulen.»
»Nå! Så'nt strunt! Så dumt av er att inte begripa att jag hade tagit både vagnen och hästen. Jag kunde inte få Maryann vaken och inte heller komma in i huset, fast jag hamrade mot hennes fönsterbräde i tio minuters tid. Lyckligtvis kunde jag komma åt stallbyggningens nyckel, och då brydde jag mig inte om att störa någon vidare. Kunde ni inte gissa att det var jag?»
»Hur skulle vi det, fröken?»
»Nå, kanske inte. Vad! är inte det där herr
