TRETTIOTREDJE KAPITLET
I solskenet — En budbärare
En vecka förgick och ännu hördes Bathseba inte av, inte heller kom någon förklaring över hennes besynnerliga utflykt.
Så kom en biljett till Maryann, med det besked att den angelägenhet som hade kallat hennes fröken till Bath ännu kvarhöll henne där, men att hon hoppades kunna återvända inom nästa vecka.
Nästa vecka förgick. Havreskörden började, och alla karlarna voro på fältet under en enfärgad augustihimmel, i middagsstundens av hetta skälvande luft och med dess korta skuggor. Inomhus hördes intet utom de stora blå flugornas surrande; utomhus hördes vässandet av liar och prasslandet av hoptrasslade havrestånd då de gnedo mot varandra under det deras lodräta bärnstensgula stänglar tungt sjönko till marken vid varje liens tag. Varje droppe fukt som inte ännu dröjde kvar i form av cider i karlarnas buteljer och flaskor, dröp i form av svett från deras pannor och kinder. Överallt annorstädes var det kruttorrt.
