klocka, vilken nu dinglade framför den unge mannen likt en pendel.
»Ja,» fortsatte han, riktande sina tankar åt Bath till och följande dem med blicken, »nu har jag äntligen fått se mig om i världen — jaha — och jag har sett våran fröken ahok — hok — hok!»
»Anamma pojken!» sade Gabriel. »Alltid har du nå'nting i vrångstrupen, så att du inte kan berätta vad du skall berätta.»
»Ahok! äsch! Förlåt, herr Oak, en mygga flög just in i min mage och nu måste jag hosta igen!»
»Ja där har vi det! Din mun är alltid på vid gavel, din lilla odåga!»
»Det var ju förskräckligt otäckt! Stackars pojke, flög myggan riktigt nerför strupen på dig?» sade Matthew Moon.
»Nå, i Bath såg du — » påminde Gabriel.
»Jag såg vår fröken,» fortsatte herdens hjälpreda, »med en soldat, och de spatserade. Och pö om pö kom de närmare och närmare, och då gick de arm i arm som riktigt fästefolk — hok hok! riktigt fästefolk — hok! — riktigt fästefolk —» Han förlorade tråden i sin berättelse på samma gång som sin anda, och tittade uppåt och nedåt åkern, tydligen för att få tag i den igen. »Nå, jag såg vår fröken och en soldat — a-ho-o-ock!»
»Förbanna pojken, sade Gabriel.
»Det är bara ett sätt hos mig, herr Oak, förlåt nu,» sade Cain Ball med en förebrående blick på Oak och ögonen fulla av tårarnas dagg.
