Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

»Den stackars pojkens hosta var en faslig olycka,» sade Matthew Moon. »Och en viktig historie att berätta, till på köpet! Dunka honom i ryggen, herde.»

»Det är min natur,» veklagade Cain. »Mor säger att jag är alltid så lättrörd när mina känslor är upprörda av något!»

»Jojo,» sade Joseph Poorgrass. »Ball's har alltid varit en mycket lättrörd familj. Jag kände den här pojkens farfar — en riktigt nervös och blygsam man, riktigt finkänslig och schangtil. Han bara rodnade och rodnade, nästan lika mycket som jag — inte för att det är mitt fel!»

»Inte det minsta, mäster Poorgrass,» sade Coggan. »Det är ett riktigt ädelt drag hos er.»

»Heh — heh! nå, jag vill visst inte att det skall pratas ut — inte alls,» mumlade Poorgrass helt försynt. »Men vi föds med vissa egenskaper — det gör vi. Men jag skulle kanske hellre vilja att den där småsaken inte syntes; fast en god natur är nog god ändå, och vid min födelse var intet omöjligt för min Skapare, och han kanske inte sparade på sina gåvor… Men under skäppan med dig, Joseph! under skäppan med dig! Ett underligt begär, grannar, detta begär att dölja sig och inte bry sig om världens pris, Men det finns en Bergspredikan med en rad av saligheter i början, och somligt saktmodigt folk har kanske sin plats i den.»

»Cainys farfar var en skicklig karl,» sade Matthew Moon. »Han uppfann ett äppelträ alldeles på egen hand, och det heter efter hans namn allt