Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

48

intill denna dag — Balls Tidiga. Känner ni dem, Jan? Ett quarrendenträ ympat på ett Tom Putt, och ett Rathe-ripe på det se'n igen. Det är sant att han brukade hålla till på krogen på ett sätt som inte var riktigt bra, men ändå — han var en skicklig karl i ordets sanna betydelse.»

»Nå alltså,» sade Gabriel otåligt, »vad såg du, Cain?»

»Jag såg vår fröken gå in på ett slags parkplats, där det finns bänkar och buskar och blommor, arm i arm med en soldat,» fortsatte Cain med stadig röst, och med en dunkel förnimmelse av att hans ord voro mycket verkningsfulla med avseende å Gabriels känslor. »Och jag tror att soldaten var sergeant Troy. Och där satt de tillsammans i mer än en halvtimme, och talte om rörande saker, och en gång grät hon sig nästan till döds. Och när de kom därifrån så lyste hennes ögon och hon var så vit som en lilja; och de såg varandra i ansiktet, så kärvänligt som en karl och en kvinna bara kan.»

Gabriels anletsdrag tycktes täras bort. »Nå, vad såg du vidare?»

»Åh, allt möjligt.»

»Vit som en lilja? Är du säker att det var hon?»

»Ja.»

»Nå, vad mer?»

»Stora glasfönster på bodarna, och stora moln på himmeln, fulla med regn, och gamla skogsträn i landet däromkring.»