70
»Femti pund för att gifta mig med Fanny. Skönt. Tjuguett pund för att låta bli, och hellre gifta mig med Bathseba. Skönt. Slutet på visan: jag är redan gift med Bathseba. Nå, Boldwood, ert öde är att ha gjort er löjlig, såsom den alltid blir, som vill tränga sig in i förhållandet mellan man och hustru. Och en sak till. Hur dålig jag än må vara, är jag ändå inte så dålig att jag börjar köpslå som på en auktion om en kvinnas giftermål eller olycka. Fanny har lämnat mig för länge se'n. Jag vet inte ens var hon är. Jag har sökt henne överallt. Och ännu en sak. Ni påstår att ni älskar Bathseba, och ändå, vid minsta lilla sken av misstanke, tror ni genast på hennes vanära. Fy tusan, en så tarvlig kärlek! Se'n ni nu har fått er en läxa, kan ni gärna ta tillbaka era pengar igen.»
»Jag vill inte, jag vill inte,» väste Boldwood.
»Ja, inte vill jag ha dem,» sade Trov föraktfullt. Han vecklade sedlarna omkring rullen med guldpengarna och kastade alltsammans på landsvägen.
Boldwood skakade sin knutna näve mot honom. »Ni förbannade skurk! Ni svarta usling! Men jag skall nog tukta er ännu, hör ni det, jag skall nog tukta er ännu!»
Ämnu ett gapskratt. Sedan stängde Troy dörren och låste in sig själv.
Under hela denna natt kunde man ha sett Boldwoods mörka skepnad irra omkring över Weatherburys fält och kullar likt en osalig skugga å Smärtornas Fält vid Acheron.
