72
terbrädet. Han tittade åt öster och sedan åt väster, såsom en som tar sin första överblick av morgonen. Karlen var sergeant Troy. Hans röda rock var löst påtagen, men inte knäppt, och han hade överhuvud den vårdslösa uppsynen av en soldat som har ledigt.
Coggan talade först, i det han lugnt tittade mot fönstret.
»Hon har gift sig med honom» sade han.
Gabriel hade tidigare uppfattat synen, och stod nu med ryggen åt, utan att svara.
»Jag tänkte nog vi skulle få höra någonting i dag,» fortsatte Coggan. »Jag hörde vagnshjul fara förbi min dörr just efter mörkningen — ni var ute någonstans.» Han såg sig om på Gabriel. »Gode Gud i himlen, Oak, vad ni är vit i ansiktet; ni ser ut som ett lik!»
»Gör jag det?» sade Oak, med ett svagt småleende.
»Luta er mot grinden; jag skall vänta litet.»
»Jaha, jaha.»
De dröjde en stund vid grinden; Gabriel stirrade glädjelöst på marken. Hans tankar ilade hän mot framtiden och såg därstädes utspelas åratal av de ångerfyllda scener av eftertanke, som skulle uppstå ur detta ögonblickets verk av överilning. Att de hade gift sig hade han genast förstått. Varför hade det skett så hemlighetsfullt? Det hade blivit bekant att hon hade haft en förskräcklig färd till Bath, emedan hon missräknat sig på väglängden; hästen hade störtat, och hon hade behövt
