mer än två dagar för att komma dit. Det var inte Bathsebas sätt att göra saker i smyg. Med alla sina fel var hon rättframheten själv. Kunde hon ha blivit lockad i en snara? Detta giftermål bragte honom icke blott onämnbar sorg: han häpnade däröver, oaktat han hade tillbragt den förflutna veckan i den misstanke att detta kunde bli slutet på Troys möte med henne utomhus. Hennes lugna återkomst med Liddy hade något skingrat denna fruktan. Just så mycket som den omärkliga rörelse, vilken förefaller som stillhet, skiljer sig från den verkliga stillheten, hade hans hopp, vilket föreföll som förtvivlan, skilt sig från den verkliga förtvivlan.
Inom några minuter rörde de sig åter framåt mot huset. Sergeanten såg ännu alltjämt ut genom fönstret.
»Morron, kamrater!» ropade han med munter röst, när de kommo fram.
Coggan besvarade hälsningen. »Skall ni inte svara karlen?» sade han därefter till Gabriel. »Jag skulle i ert ställe säga god morgon — ni behöver inte bestå en halvpenny mening i det, och kan ändå hålla karlen på hyggligt humör.»
Gabriel fann även själv snart att, då allt engång var avgjort, den största tjänst han kunde göra sin älskade var att ta saken från den bästa sidan.
»God morgon, sergeant Troy,» svarade han med dyster stämma.
