ret för denna årstid. Förrän tolv timmar till hade förflutit, skulle det vackra skördevädret vara en saga blott.
Oak tittade misstänksamt på åtta nakna och oskyddade skylar, massiva och tunga av den rika alstringen av hälften av gårdens ägor för detta år. Han gick vidare mot rian.
Detta var den natt som utvalts av sergeant Troy — vilken nu härskade i sin hustrus ställe — för att fira skördemåltiden och hålla dans. Allt eftersom Oak nalkades byggnaden blev ljudet av fioler och tamburin samt det regelbundna trampet av många fötter allt tydligare. Han kom helt nära de stora dörrarna, av vilka en stod litet på glänt, och tittade in.
Utrymmet i mitten jämte fördjupningen i ena änden hade befriats från alla hindrande föremål, och denna golvyta, omkring två tredjedelar av det hela, var inrättad för festen, medan byggnadens andra ände var fullradad med havre ända till taket och avstängd med segelduk. Buketter och girlander av gröna löv smyckade väggarna, bjälkarna och de improviserade ljusstakarna, och mittemot Oak hade en estrad upptimrats; den uppbar stolar och ett bord. Här sutto tre fiolspelare, och bredvid dem stod en upphetsad man med håret på ände, med svetten lackande ned för kinderna, och med en tamburin skälvande i sin hand.
Dansen tog slut, och på det svarta ekgolvet i mitten bildade sig en ny rad av par för att börja en ny dans.
