80
»Nå, frun, nu får jag väl lov att fråga vilken dans ni härnäst vill ha?» sade första fiolspelaren.
»Det gör verkligen ingen skillnad,» sade Bathsebas klara stämma; hon stod vid byggningens inre ände och iakttog scenen bakom ett bord med skålar och mat. Troy hängde vid hennes sida.
»Då,» sade spelmannen, »får jag säga att den rätta musiken nu är ’Soldatlycka’ — eftersom en tapper soldat har gift sig hit till den här gården — vasa, mina gossar och herrar alla?»
»Jo, jo, ’Soldatlycka’,» ropade kören.
»Tack för artigheten,» sade sergeanten muntert, tog Bathseba vid handen och ledde henne fram i spetsen för raden av dansande par. »Ty fastän jag har köpt mig fri ur hennes Allernådigaste Majestäts Elvte Gardesdragonregemente, för att kunna ägna mig åt de nya plikter som vänta mig här, skall jag ändå till själ och hjärta förbli soldat så länge jag lever.»
Och så började dansen. Vad beträffar de förtjänstfulla egenskaperna hos »Soldatlycka», kunna åsikterna omöjligt vara delade, och hava heller aldrig varit det. I alla musikälskande kretsar i Weatherbury och dess omnejd har det alltid anmärkts att denna melodi efter trekvarts timmes tid av dundrande dans ännu äger mera eggelse för klackar och tåspetsar än de flesta andra danser då de först spelas upp. »Soldattycka» har dessutom ännu ett annat tjusande moment, i det den så utomordentligt väl arrangerats för ovannämnda tamburin — det är visst intet instrument att för-
