akta i händerna på en virtuos som förstår sig på de nödiga konvulsioner, spasmer, Sankt-Veits-danser och krampanfall som behövas för att bringa dess anslag till sin högsta fulländning.
Den odödliga kompositionen nådde sitt slut, i det ett praktfullt D D rullade fram ur basfiolen med ett kanonlikt dån, varpå Gabriel inte längre dröjde med sin entré. Han undvek Bathseba och begav sig så nära som möjligt till estraden, där sergeant Troy nu satt och drack brännvinsgrogg, ehuru alla andra utan undantag drucko cider och öl. Gabriel kunde inte gärna tränga sig fram inom hörhåll för sergeanten, därför sände han en budbärare för att be honom komma ner ett ögonblick. Sergeanten svarade att han inte hade tid.
»Vill ni då säga honom,» sade Gabriel, »att jag bara steg in här för att säga till om att det blir ett ösregn nu snart, och att någonting borde göras för att skydda skylarna?»
»Herr Troy säger att det regnar nog inte,» var budbärarens svar, »och han hinner inte bli här och prata med er om så'nt skräp.»
I närheten av Troy hade Oak en sorglig tendens att ta sig ut som ett stearinljus, bredvid en gaslåga, och illa till mods gick han ut igen med den tanken att han skulle gå hem; ty under dessa omständigheter hade han intet sinne för scenen i rian. I dörren stannade han ett ögonblick: Troy höll tal.
»Vänner, det är icke endast en skördefest vi fira i dag, det är också en bröllopsfest. För kort tid se-
6 — Thomas Hardy II
