84
liga tecknet var att vid den plötsliga uppenbarelsen av Oaks huvud ovan stängslet de inte rörde på sig eller togo till flykten. De hyste nu en fruktan för någonting, större än deras fruktan för människan. Men detta var inte det märkvärdigaste: de hade alla ordnat sig så att deras svansar, utan ett enda undantag, voro vända åt den del av horisonten från vilken stormen hotade. En inre krets av dem var tätare packad, och utanför denna utstrålade hjorden med större mellanrum, icke olikt mönstret å en spetskrage i Van-Dyck-stil, i vilken dungen av ginstbuskar förhöll sig såsom bärarens hals.
Detta var tillräckligt för att åter befästa honom i hans tidigare övertygelse. Nu visste han att han hade rätt och Troy orätt. Varje stämma i naturen förutspådde enhälligt en förändring. Men tvenne olika betydelser inneburos i dessa stumma texter. Det skulle tydligen bli ett åskväder först, och därefter ett långt, kallt regn. Alla kryp tycktes ha bra reda på regnet, som skulle följa, men veta föga om åskvädret, som skulle inleda det; fåren däremot hade bra reda på åskvädret, men voro okunniga om regnet som skulle följa.
Denna komplicerade väderlek var sällsynt och därför så mycket fruktansvärdare. Oak återvände till rigården. Allt var tyst här och skylarnas kägelformiga spetsar stodo mörka mot himlen. Där fanns fem veteskylar på denna gård, och tre havreskylar. När vetet var tröskat skulle det ge omkring trettio quarters per stack, och havren minst
