skylarna skulle räddas den natten, eller ens nästa morgon, måste det ske med hans egna händer.
Ett svagt »ting-ting» genljöd under Coggans väst. Det var Coggans repeterur som slog två.
Oak gick fram till Matthew Moons vilande skepnad; det var han som vanligtvis utförde halmtakens täckande där på gården; han skakade honom. Ingen verkan.
Gabriel röt i hans öra: »Var är taktäckarklubban och skylstaven och sparrarna?»
»Under stöttorna,» sade Moon mekaniskt, med den omedvetna snabbheten hos ett medium.
Gabriel släppte hans huvud, och det dunkade mot golvet som en spillkum. Sedan gick han till Susan Talls man.
»Var är nyckeln till kornboden?»
Intet svar. Frågan upprepades med samma resultat. Att höra en barsk röst ropa om natten var tydligen mindre ovanligt för Susan Talls man än för Matthew Moon. Oak slängde Talls huvud tillbaka i hörnet och vände sig om.
Man måste göra karlarna den rättvisan att de voro ganska oskyldiga till detta otrevliga och ruskiga slut på kvällens nöjen. Sergeant Troy hade så enträget envisats, med glaset i hand, att deras förbund skulle avslutas med dryckjom, att de som ville neka knappast kunde vara så ohövliga under nu rådande omständigheter. Och då de sedan sin ungdom varit helt och hållet ovana vid alla starkare drycker än cider och svagt öl, var det alls inte underligt att de mangrant hade dukat
