94
in åtskilligt tid. Det är inte så farligt mörkt, när det inte har blixtrat på en stund.»
»Jag gör vad som helst!» sade hon beslutsamt. Hon tog genast en kärve på axeln, klättrade upp tätt invid hans klackar, placerade den bakom stören och klev ner efter en till. Vid hennes tredje färd uppåt glänste stacken plötsligt med den bronsartade glansen av skinande majolika — varje knut å sädesaxen var synlig. På sluttningen framför honom syntes två mänskliga gestalter, svarta som gagat. Stacken förlorade sin glans, gestalterna försvunno. Gabriel vände på huvudet. Det hade varit den sjätte blixt som kommit från östern bakom honom, och de två mörka gestalterna på sluttningen hade varit skuggorna av honom själv och av Bathseba.
Så följde åskknallen. Det var knappast fattligt att ett så himmelskt ljus kunde vara orsaken till ett så helvetiskt oväsen.
»Så förskräckligt!» skrek hon och grep honom i rockskörtet. Gabriel vände sig om och stödde henne på hennes luftiga stegpinne genom att fatta hennes arm. I samma ögonblick, medan han ännu var i denna nedböjda ställning, blev det åter ljust, och han såg liksom en avbildning av det höga poppelträdet på backen avteckna sig i svart på riväggen. Det var skuggan av detta träd, dit kastad av en sekundär blixt i väster.
Nästa blixt följde. Bathseba stod nu på marken, sysselsatt med att axla en kärve till, och hon fördrog dess glans — med tordön och allt —
