Förrän Oak hade hunnit fatta sina verktyg på nytt, sprang fram en femte blixt, med en orms slingring och en ond andes tjut. Den var grön som en smaragd, och vad den belyste var häpnadsväckande. Vad var detta, som dess ljus röjde för honom? På den öppna ytan framför honom, då han tittade över skylens kant, var en mörk och tydligen kvinnlig skepnad. Kunde den tillhöra den enda våghalsiga kvinnan i hela socknen — Bathseba? Skepnaden tog ett steg framåt; sedan kunde han inte se den mera.
»Är det ni, matmor?» sade Gabriel i mörkret.
»Vem är där?» sade Bathsebas stämma.
»Gabriel. Jag är på skylen och täcker den.»
»Åh, Gabriel! — är ni där? Jag kom just för att se om dem. Ovädret väckte mig och jag tänkte på säden. Jag är så förtvivlad över den — kan vi ändå rädda den på något sätt? Jag kan inte få reda på min man. Är han med er?»
»Inte är han här.»
»Vet ni var han är?»
»Han sover i rian.»
»Han lovade mig att sköta om skylarna, och nu är det ogjort! Kan jag hjälpa på något sätt? Liddy är rädd att komma ut. Tänk att hitta er här den här tiden på natten! Jag kan väl hjälpa på något sätt?»
»Ni kan hämta opp några halmkärvar åt mig, matmor, den ena efter den andra; ifall ni inte är rädd att kliva uppför stegen i mörkret,» sade Gabriel. »Var minut är dyrbar nu, och det skall spara
