— Jordanes själf var ju got — så är en kontamination af de bägge så nära besläktade språken mycket förklarlig. Formen Vagoth eller Vag-goth — sedan ändelsen i afskrifterna gått förlorad — är därför fullt naturlig.
Anledningen att Läffler i sina först citerade uppsatser icke kommit på denna tanke beror nog delvis därpå, att han strängt fasthåller, att folken uppräknats i geografisk ordning. Men att så just här icke är fallet, är tydligt, ty då skulle tjusterna hafva innehaft Östergötland »inemot Södermanlands gränser», för att citera Läffler, och något skäl att antaga detta finnes icke. Såvida Läfflers mening vore riktig, skulle östgötarna antingen ej nämnas hos Jordanes eller också dä hafva bott i västra Sverige (om de nämligen äro identiska med de sedan omtalade ostrogotæ). Naturligare är därför att antaga, att Vagoth och Theustes geografiskt växlat plats i denna uppräkning.
I Bergio ser Läffler ett folk, som bott i södra Småland samt Blekinge före herulernas invandring, och till förklaring af namnet tänker han liksom Grienberger på de många ortnamnen på berg och berga i södra Småland. Bergio anser han snarast vara namn på landet, ej på folket. Detta är onekligen betänkligt, enär vi för öfrigt hos Jordanes säkerligen blott hafva folknamn och icke ortnamn. Jag har därför tänkt mig en annan förklaring.
Intet folknamn kan hafva ändats på -o, och bergio är således en korruption. Enklast är att antaga, att den nordiska formen varit bergiʀ. Som jag strax skall visa fanns det af det folk, jag afser, dubbla namnformer, både bergir och borgir, men tills vidare vill jag blott laborera med den senare. Den ort, där dessa borgir bott, bör hafva hetat Borgund (jämf. Vär-end = Verarnes boplats), och namnet finnes, som bekant kvar i Borgundar-holm d. v. s. holmen Borgund, hvaraf sedan de utvandrade burgunderna fingo sitt namn. Men det område, som innehafts af borgundir eller borgir har antagligen varit större än den lilla ön, och att döma af Jordanes katalog ha borgir bott strax söder om Tjust och området har sträckt sig ned ända till Skåne. Detta bestyrkes af vissa ortnamn: Borgholm och Borgbo (Borbo) härad på Öland och äfven, såsom Läffler anmärkt, de särskildt här talrika ortnamnen på -berg