Sida:Folknamnet Geatas i den Fornengelska dikten Beowulf (Schück 1907).djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11

och -berga. Med hänsyn härtill och särskildt till Jordanes katalog vill det synas, som om området börjat strax söder om Tjust och sträckt sig ned till Skåne samt äfven omfattat Öland och Bornholm. Riket tyckes i politiskt afseende, ehuru begränsadt till Bornholm, hafva fortbebestått äfven efter den stora burgundiska emigrationen på folkvandringstiden, ty »Burgendaland» säges ännu i Wulfstans resa (på 800-talet) hafva en egen konung. Huruvida detta folk varit det gamla eller ett nytt, som upptagit det gamla namnet, vågar jag ej afgöra, men ortnamnet förblef i hvarje fall detsamma äfven efter den stora burgundiska utvandringen.

Emellertid utgår den nu förda bevisningen från ett folknamn borgir. Noreen har emellertid fästat min uppmärksamhet på, att denna namnform icke torde ha varit den enda. Såsom kändt är ingå folknamn mycket ofta i den äldre tidens personnamn, och så gör äfven borgir, som återfinnes i alla de många namnen på Borg- (Borgar, Borghild, Borgny) och -borg (Valborg, Ingeborg m. fl.). Men här kunna vi iakttaga dubbelformer: fsv. Ingeborgh jämte isl. Ingebiorg, som återgår till ett äldre Ingebergu, och samma folknamn ligger troligen till grund för Birgir af äldre Bergir. Man behöfver således ej, som jag först förmodade, antaga, att bergir är en felskrifning för borgir, utan bägge namnformerna kunna ha funnits bredvid hvarandra. Troligen är det ock Bornholm eller Borgholm (Öland), som afses redan hos Plinius (Hist. Nat. IV, kap. 16), dä han talar om de tre öarna Scandiam, Dumnam och Bergos.

Det nästa folknamnet är Hallin, hvari alla med lätthet igenkänt namnet på Hallands invånare (enl. Noreen — se ofvan s. 5 noten — ack. hallinR, assimileradt hallinn). Läffler förmodar, säkerligen riktigt, att därmed menats invånarne i Sydhalland, men tillägger, att deras »hemorter vid denna tid kanske sträckt sig äfven öfver nordöstra Skåne ned till Östersjön mot gränsen af Blekinge». Också denna förmodan hvilar på Läfflers åsikt, att ordningen hos Jordanes är strängt geografisk, men denna ordning, som utan tvifvel i hufvudsak följts, låter icke i detalj genomföra sig utan våldsamma folkomkastningar. Vi sågo det nyss beträffande vagoth, och vi se det nu åter, ty strängt geografiskt måste tydligen hallin och liothida byta plats.