Såsom Läffler riktigt insett bodde liothida i Helsingborgstrakten, och han sammanställer ordet med Lydde å och Löddeköping. Däremot är jag ej ense med honom, då han vill härleda liothida ur lióð-þióð. I Ynglingatal kallas Vanlande lióna bági och gen. lióna återgår till en nom. lióðar (gen. lióðna, yngre lióna). Vid sidan af lióðar, urnordiskt liuðanR, har stått den utvidgade urnordiska formen liuðiðoR (jfr verar och virðar af veriðoR m. fl.). Af liuðiðoR blir yngre regelbundet lyddar, hvilket finnes kvar i lydda-å. (Lyddeå) och lydda-köping (Lyddeköping, som är det medeltida namnet). Lióðar finnes också kvar i det gamla namnet på Luggude härad, som äldst (i Valdemars jordebok) heter Lyuthgudhœræth och detta åter står naturligtvis för ett ännu äldre Liuðguða härad, d. v. s. Lióðgodens härad. Nu har Jordanes visserligen icke LiothidoR utan Liothida. För min del tror jag väl, att ändelsen här, som så ofta annars, stympats, men möjligt är också, att ordet anföres i gen.-pl. Jag vill tillägga, att denna etymologi icke är min, utan Noreens.
Jordanes Liothida bodde således i Skåne, som att döma häraf innehades af dem och icke af danskarna. Detta strider visserligen mot den häfdvunna åsikten, enligt hvilken danskarna af ålder innehaft Skåne, men uppgiften strider icke mot Prokopios, enligt hvilken herulerna, sedan de passerat danernas folkslag, till sjöss begåfvo sig till Sverige. Den episka formeln lióna bági häntyder ock på ett mäktigt folk, som under sin glans dagar bör hafva haft ett större område än det nuvarande Luggude härad, hvilket förmodligen var deras sista själfständiga område, då det öfriga Skåne eröfrats af danskarna. Denna eröfring kan för öfrigt hafva skett strax efter Rodulfs ankomst till Italien, d. v. s. ännu under 400-talets sista decennium.
Sedan Jordanes hunnit sä långt i sin beskrifning fortsätter han: »Efter dessa följa ahelmil, finnaithæ, feruir, gauthigoth, ett tappert folkslag, mycket benäget för krig.» Af dessa namn är ahelmil det utan tvifvel mest svårtolkade, men sannolikt har Grienberger rätt i sin förmodan, att texten ursprungligen haft ac helmir, hvilket genom korruption förvandlats till achelmil, athelmil och ahelmil. Hvilka dessa helmiR varit, känner man dock ej, men onekligen vill man sammanställa namnet med Halmstad, ty i denna trakt böra
