land norr om älfven och väster om Vänern samt hela Värmland» (kap. 18).
Det är ingen anledning att bestrida Snorres tillförlitlighet för detta parti, enär vi lyckligtvis känna hans källa, som här är af första klassen: en dikt af Torbjörn Hornklofi, som delvis citeras, och Hornklofi nämner uttryckligen, att konungens motståndare varit gautarna. Harald kallas i en strof »andskoti gauta.»
Före Haralds tid gick Västergötland således ända upp till Svinesund, och det var först Harald Hårfager, som lade Bohuslän till Norge. Det samma framgår ock af namnet på det framför Bohusläns kust liggande hafvet. Enligt Ynglingatal kallades det »det gautska hafvet». Eystein jordades nämligen
þar er élkaldr
hiá iofur gauzkum
Vǫðlu straumr
at vági kemr (Ynglingasaga kap. 51),
som troligen bör översättas: »där iskall Vadlas flod bredvid fursten når den gautska vågen». Västergötlands gräns i norr är således ej äldre än slutet af 800-talet.
Vi vända oss då till den södra gränsen. I Västgötalagens konungabalk berättas som bekant om en gränsreglering, som skulle hafva skett, medan Emund Slemme var konung i Sverige och Sven Tjuguskägg i Danmark. Men de voro ej samtidiga och hela berättelsen anses äfven såsom ohistorisk. Den är en folktradition, hvars sanning torde besticka sig därtill, att gränsen länge varit omtvistad, men att den vid något tillfälle dragits öfver Danaholmen vid Götälfvens utlopp. Vända vi oss till den äldre Adam af Bremen, är gränsen en annan. Af Sveriges folkslag — säger han IV, kap. 23 — »bo de s. k. västgöterna oss närmast; andra äro östgoterna. Men Vestragothia gränsar till det danska landskap, som heter Skåne, och hvarifrån man på sju dagar kommer till Skarane, goternas stora stad.» Skåne — yttrar han på ett annat ställe — är nästan en ö, ty det är på alla sidor omgifvet af haf, utom i öster,[1] där landet genom ett fastland
- ↑ I stället för nordost har Adam blott öster. Om denna felaktiga beteckning af väderstrecken hos äldre författare se Jessen i Tidsk. f. fil. III 113.
