ej kunna bestridas, att gautarna varit en för sin tid stor och mäktig folkstam, och det är ett faktum, att ett folk alltid har en naturlig tendens att komma ut till hafvet, den stora landsvägen icke blott i våra dagar utan ännu mer i forntiden. Nu behöfver man blott kasta en blick på Västergötlands karta för att finna, att dess gräns icke är den naturliga. I norr tränger det fordom norska landskapet Bohuslän ned såsom en smal kil, och i söder tränger en annan smal kil upp, det danska Halland. Ett dylikt politiskt-geografiskt läge kan blott hafva uppkommit under en förutsättning: det svagare Västergötland har råkat in mellan ett starkt Norge och ett starkt Danmark, af hvilka hvar och en tagit sin del. Perioden 500—1000 är visserligen i politiskt afseende tämligen okänd, men så mycket veta vi dock, att ett enhetligt Norge först uppstod mot 800-talets slut. Först vid denna tid kan således Västergötland hafva fått sin nuvarande gräns, åtminstone i norr.
Och detta är icke blott ett allmänt geografiskt resonnemang. Det stödes ock af historiska fakta. I Harald Hårfagers saga hafva vi nämligen en alldeles bestämd uppgift om den dåvarande Västgötagränsen. Då Harald var i Trondhjem, fick han — berättar Snorre (kap. 14) — höra, att »sveakonungen Erik Emundsson hade lagt under sig Värmland och tog skatt där af alla markbygderna; äfven sade han Västergötland gå i norr ända till Svinesund och i väster utmed hafvet, hvarför sveakonungen räknade allt det landet för sitt och tog däraf skatt. Äfven hade han satt till jarl däröfver Hrani gauzki (den götske). Han hade riket mellan Svinesund och Gautälfven och var en mäktig jarl.» Att Harald Hårfager icke ägt detta område, framgår — såsom Munch (I 481) anmärker — däraf, att »hertug Guthorm havde faaet Viken i Forlening, men kun til Svinesund: det bedste Tegn paa at Harald endnu ikke havde underkastet sig Landet sönderfor dette.» Efter att hafva krigat i Värmland, vände den norske konungen sig till Ranrike (= Bohuslän), men »gautarna hade här samlad vid gränsen rundt om allt landet» (kap. 16). Därpå styrde Harald upp i Götälfven och strider utkämpades på bägge stränderna. »Uti en drabbning föll Hrani gauzki, och sedan lade Harald under sig allt
